tålamod som tryter

Det har gått bra att vara ensam mamma under våren. Tråkigt och ensamt, men bra. Därför blir jag lite tagen på sängen när jag nu brister totalt i tålamod och ork. När allt liksom håller på att falla på plats. Uppsatsen snart klar, huset sålt, nytt arbetet kirrat och bara flytt och lägenhetsinköp mm kvar på listan av åtgärder. Jag fräser och morrar och känner mig oändligt trött. Tycker att jag är en urusel morsa som inte kan möta barnens känslor så pedagogiskt som jag vill. Det var på något sätt mycket enklare med barnuppfostran innan man fick barn. När äldsta vägrar röra sig framåt på stan ( och vill att jag ska bära henne) eller när den yngre ropar var femte minut klockan halv fem på morgonen och jag måste springa upp till henne så att inte storan också vaknar. Då bubblar och kokar det samtidigt som en stora tröttheten kramar om vare ben i kroppen. Ilska och orkeslöshet på samma gång.

För hela familjen har våren inneburit en resa i sig. Nu när vi står på startbanan och väntar på att lyfta antar jag att vi alla drabbats av resfeber. Hoppas bara att vi landar tryggt och bra!