att följa sina drömmar

Jag började höstledigheten med att verkligen fundera över vad jag vill göra i livet. Yrkeslivet. Kollade utbildningar, pratade med maken och vänner, tänkte långa tankar. Det är tydligt att jag inte hinner tänka mina tankar klart under veckorna.

Jag har aldrig jobbat heltid som jag jobbar nu. Inte såhär styrt. Under mina år som frilansare kunde jag visserligen jobba mer än 8 timmar, men tiden var min egen, jag kunde bestämma vad jag skulle göra och varför. Jag hade tid att planera och strukturer, att ladda upp inför ett uppdrag. Jag har aldrig tvivlat på att jag vill jobba som dramapedagog under de tio år som gått sedan jag slutade utbildningen. Men det gör jag nu. Faktiskt ( kanske beroende på att jag faktiskt inte jobbar som dramapedagog utan som fritidspedagog, fast jag i hjärtat är dramapedagog? )

Och den här förbannande frihetslängtan i mig växer. Jag saknar mina vingar och flygförmågan.

Att befinna sig i den stora staden och tänka att nu jävlar ska jag börja göra eget. Jag ska bryta mig loss och uppfinna hjulet igen. Jag ska jobba för mig själv.

Mitt i den tanken blir jag trött och tänker att Jag har gjort så många olika saker att jag tvekar på var min kompetens ligger. Vad är jag speciellt bra på? Vilka metoder kan jag sälja? Så jag funderar på utbildningar och ser att jag hamnar i samma spår om och om igen. Vill jag verkligen jobba med människor? Varför är jag inte intresserad av siffror och pengar? Och hur ska jag kombinera kärleken till kulturen med pedagogiken och intresset för psykologi och samtal.

Jag har inte kommit fram till något under lovet mer än jag behöver träna mer, äta bättre och skriva. Ungefär mitt bästa recept på att må bra och samma tankar som jag alltid hamnar i. Men så funkar ju hjärnan, vi upprepar oss ständigt, så varför skulle jag förnya mig just nu. Det är ju dessutom bra grejer jag fastnar för.

Och tränar jag kanske jag kommer på vad jag ska skriva om och vad jag ska jobba med!

Jaja.