en fråga

Fick en fråga om vår flytt. Om vi inte ångrar oss, om vi saknar huset och hur vi trivs i vårt nya hem. Jag tror att jag har försökt förmedla känslan några gånger i bloggen, men det är inte lätt att förklara de val vi har gjort genom åren.

Både jag och Johannes är impulsiva, ser möjligheter och vill utveckling. Alla dessa egenskaper kan absolut rymmas och verka var man än befinner sig i världen. Alla de platser jag har bott på har varit hemma, på ett eller annat sätt. Jag har flyttat mycket, både som barn och som vuxen. När vi hittade huset i Piteå tänkte jag nog att det skulle vara sista anhalten, att när vi väl flyttat tillbaka så skulle vi stanna. Idag vet jag att jag inte har flyttat för sista gången ( om inget tragiskt händer såklart) Jag kommer att packa kartongerna igen. Ta farväl av en adress och säga hej till en ny. Det stressar mig inte. Livet är föränderligt och just en sån förändring kan jag lätt hantera. Vackra ytor, fina fynd och rum som är fylld med historia, jag kan säga hej då utan att ha ångest.

Det jobbiga med flytten från Piteå var alla avsked, alla människor som inte längre kan finnas i vår vardag. Vänner och familj. Att vi ändå tog steget tror jag har att göra med att vi har bott borta förut och vet att vi klarar oss. Med varandra. Trots alla vi inte kan se dagligen.

Nej. Jag ångrar inte att vi sålde huset. Jag gillar att pyssla och inreda- i perioder. Jag tycker inte om trädgårdsarbete, jag avskyr att måla och feja. Huset blev lika mycket börda som glädje. Men. Självklart finns det saker jag saknar. Husets vackra detaljer, den öppna hallen mot köket. Baksidan. Att ha en egen uppfart. Bekvämligheten.

I Aspudden bor vi fyra halvtrappor upp. Och lägenheten ligger på toppen av berget. Det är daglig backträning. Jag är svettig när jag kommer hem från jobbet eller affären. Förhoppningsvis får jag mer vardagsmotion :)

Ja. Vi trivs. Jag tittar ut över takåsarna på kvällen och tänker att vi har en fantastisk utsikt. Jag känner mig hemma och jag känner mig trygg. Jag vet var jag ska handla, var vårdcentralen och biblioteket ligger. Jag tar mig till jobbet på femton minuter dörr till dörr och cyklar till söder på tio. Jag ser en ljus framtid för både mig, Johannes och tjejerna. Jag vet att vi aldrig kommer att få allt. Även om jag vill att alla flyttar hit, så är jag medveten om att det inte kommer att ske. Det blir förhoppningsvis fina semestrar i vackra norrbotten framöver. Vinter och sommar. Om jag tror att vi kommer att flytta tillbaka? Det tror jag inte.

Men mitt liv, det är i ständig rörelse, oavsett var jag ställer väskan.