Att berätta

Jag berättar för barnen att morfar Tore har somnat in och att han inte lever längre.
Det där att berätta något som man själv tycker är sorgligt eller jobbigt för barnen, hur man ska göra för att göra rätt. Jag tror att jag har lärt mig att bara berätta, att inte försöka dölja. Ovissheten och det som inte sägs är värre än det som berättas. Så jag säger som det är. Han är död nu och vi kommer inte att träffa honom mer.

Vi pratar om vad vi tror händer efter döden och att det är ok att vi tror olika, för ingen vet. Barnen kommer ihåg hur det var i julas när vi hälsade på, hur Tore låg i sängen och inte orkade prata så mycket. Jag tror att dom förstår.

Om någon vecka åker vi upp på begravning. Det blir en stund då vi tillsammans med hela släkten kan säga hej då till morfar. Mollys andra begravning och Majkens första. Också detta en del av livet.