Snön yr ute och jag har påbörjat torsdagsstädet här hemma. Tidigare brukade torsdagar vara riktigt pestiga men helt plötsligt har den nya rutinen gjort att jag har så mkt att fixa att jag glömmer bort hur trist torsdagar egentligen är. Nu återstår bara dammsuga och skura? och handla och det får bli när mannen kommer hem.
Teatern igår var kul och Molly var väldigt engagerad och ställde sig upp i rena ivern längst fram när det blev lite extra spännande. Skådisen fick snällt och med vänlig skådespelarröst be henne sitta ner. Det gjorde hon lydigt. ( Jag satt längre bak med en sovande Majken i famnen)
Efteråt hälsade vi på Mia och fikade och lekte. Var helt slut på kvällen och hade "den uppgivna blicken" när Johannes kom hem. För många på och avklädningar, i och ur vagnen, upp och ner för trappor, genom grindar och mat/fika/mellis tog musten ur mig. Laddade med en påse GODIS! framför uppdrag granskning och Lost ( herregud vilka intriger, hur ska det sluta?)
Har känt mig lite ensam sista tiden och mest som en mamma med skitigt hår och degig mage. Har inte alltför många vänner som går hemma på dagarna och visst tar två barn mer tid än ett. Det är inte bara att fara, om man säger så. Och nog för att samtalen med Molly är många och långa, men jag kunde behöva lite mer stimulans. Därför känns det extra kul att två mammalediga kompisar kommer hem i mars. Zandra kommer idag med lilla Noel 5 månader och Lisette, Danne och Matja i slutet av mars. Ska bli superkul. Hoppas också få leva mer uteliv i solen ( som ska komma tillbaka imorgon) tillsammas med barn, man och kompisar i helgen.
Vi ska ha dop i Påsk. Måste köpa en outfit. Undra vad det kan tänkas bli?
torsdag, mars 06, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Hanna! Visst är det en omställning att vara mammaledig, dagarna går och ibland känns det som om man inte hunnit nåt. Fast man träffar folk och umgås är det ju inte som att jobba, man behöver lite annan utmaning också! Jag var förbi mitt jobb igår, det var kul!
Men det kommer mycket roligt här framöver, Matja växer, resan upp till er och den härliga vårvärmen. Tänk att man snart kan sitta ute och amma!
kram
Jag hyser den största beundran för flerbarnsföräldrar. Hur man öht lyckas ta sig utanför dörren eller klarar sig från galopperande vansinne under flera, flera år övergår mitt förstånd. Självklart finns glädjen, lyckan och allt det där som är så ovedersägligt där OCKSÅochdetärdetsomräknasosvosv men jag säger bara det: jag beundrar er alla därute.
Skicka en kommentar