redo för arbetslivet?

Imorgon hoppar jag på cykeln och lämnar hemmets lugna? vrå för att ha skapakurs med en massa fina ungar under tre dagar. Kommer att vara borta mellan 8-17. Jag har aldrig varit utan LillMajken så länge. Det är en märklig känsla. Som domineras av REDAN? Har det gått 6 månader sen den där kalla decemberdagen då hon föddes. Och kan hon verkligen överleva utan sin mamma? Jag vet ju svaret och har kämpat för att få mig själv att tro på det. Johannes är en mkt kompetent och kärleksfull pappa och jag ser fram emot att också han ska få vara hemma med barnen. Men ändå sticker och svider det lite. Tre arbetsdagar och sedan ett långt sommarlov med två busbarn att se fram emot. I efterhand kommer jag nog att se tillbaka på dom dagarna som semester.

Jag har nästan slutat amma. Majken äter gröt två gånger per dag, lunchmat och en slurk ersättning på kvällen. Egentligen skulle jag kunna fortsätta amma på natten och morgonen om jag vill, men vi får se. Även i amningsfrågan har jag lättare för att stötta andra som inte vill/orkar/kan amma än mig själv. Känslan av att vara egoistisk smyger sig in.

Att ha lite ångest för att lämna lillan en längre tid eller för att sluta eller inte sluta amma är inget jag är stolt över. Jag luftar det här för att jag vet att det om bara några dagar kommer att kännas som en högst onödig sak att ha bekymrat sig över. Och det är ingen stor grej egentligen. Bara en pyttemilstolpe i mamma/barn livet.

Och jag ser fram emot att cykla till jobbet imorgon och vara dramapedagog och leka med andras barn några timmar, för att sen komma hem och snusa på mina egna innan jag drar iväg på andra upptåg. Det är mkt nu!