att leva tillsammans

Igår gjorde jag en linssoppa. Den var god och vi åt rätt mycket, Molly, Mia, Johannes och jag. Det blev ändå över och jag gick ner med en tallrik till morfar som får soppan till lunch idag.
Sen vi flyttade hem har våra middagar ofta varit berikade med en eller annan släkting. Sånt tycker jag är finfint. För jag tycker verkligen inte om att äta själv. Och jag älskar att äta tillsammans med andra. Jag trivs i flocken helt enkelt.

Sen vi kom hem har jag också hunnit träffa många av mina äldre släktingar. Omgåtts. Lyssnat på hur det var förr. Bytt åsikter och pratat politik. Jag upptäcker att det var länge sedan jag varit så nära de äldre. Det för med sig tankar om hur deras vardag ser ut. Hur önskar jag att det ska vara när jag blir gammal. Jag vill inte vara ensam. Vem vill det? Ändå är det så dom flesta lever sista delen av sitt liv. I ensamhet utan sin familj. För barn och barnbarn dom har sina egna liv och allt rullar på.

På vissa sätt var det nog bättre förr, med jordstampat golv och värmen från varandra i köksoffan.

Och nu bor jag i familjens mecka på backevägen. Nästan som ett kollektiv.